Vaernamopastorat-Logga.png
Start
Media

   Externa Länkar:

    Svenska Kyrkan

    Växjö Stift

    Låst Sektion

Ledaren

Sommar 2012

Krängda människor och kränkta gränser

Ordet kränkt har blivit ett modeord. Man blir numera kränkt av både det ena och det andra. Många gånger har man egentligen inte alls blivit kränkt utan inte fått som man vill och därmed upplever sig krängd – och det är en helt annan sak.

En människa som blivit kränkt har fått sitt heliga inre besudlat, förstört. Gränsen är överträdd. En människa som blivit kränkt tappar en del av sin identitet – man äger inte längre sig själv. Det är mycket allvarligt – och det är ofta en lång väg att gå innan man återupprättat de gränser som skyddar själva Jaget. Krängdheten däremot går över om man får gnälla lite.

Ordet gräns upplevs konstigt nog som något negativt i vårt samhälle. Vi tror att frihet är att vi får göra vad vi vill, överträda vilka gränser vi vill. Men är det verklig frihet? Barnen som spelar fotboll på hyreshusets tak är ju inte mindre fria för att man satt stängsel runt taket så att inga barn trillar ner. Snarare tvärt om .

Jag tror att Gud satt upp gränser i våra liv just för att vi skall kunna vara riktigt fria. Jag tror att han har lagt ett samvete i vårt bröst för att hjälpa oss hålla gränserna. Det är faktiskt bra att det gör ont i hjärtat när man gjort något fel och överträtt andras gränser – det är ett sundhetstecken. Tyvärr arbetar samtiden ibland mot den naturliga känslan i vårt inre. Vi odlar en gränslöshetens kultur där ingen skall ha något dåligt samvete för någonting – målet är, heter det, att vi alltid skall vara glada och obekymrade, vad vi än gjort. Är det verkligen sunt? Tänk om det ibland är bra att vi mår dåligt – att oron i ens inre kan vara ett tecken på att det är något vi behöver ändra i våra liv, be om förlåtelse för, börja om med. Lösningen när vi mår dåligt är kanske inte alltid att bryta nya gränser utan snarare att förstå att respektera dem.

Är det någon som kan sätta gränser är det de stränga ortodoxa judarna. De försöker respektera Guds gränser genom att följa lagen till punkt och pricka. Ett av buden säger att man inte skall utföra något arbete på sabbaten. Till arbete räknas till och med så små saker som att trycka på en hissknapp, därför finns det hissar som under sabbaten stannar på varje våning hela tiden så att man bara kan gå in i hissen när den kommer. Vi kan tycka att det är lite konstigt och överdrivet. På frågan om varför man är så stäng kring budet svarar man: Det handlar inte om att trycka på en knapp utan saken är den att när du tryckt på en knapp finns det tusentals knappar till att trycka på. Därför är du under sabbaten befriad från att trycka på hissknappen.

Var finns frihetens gränser för oss i vårt land?

Pär-Magnus Möller, kyrkoherde


Påsk 2012

Böjda ormar och raka ryggar…

Han vågade först inte – ställde sig långt bort i ett hörn. Alla de andra ungdomarna trängde sig fram, ropade och fnissade av den lagomrädsla som kommer när man står nära något man är rädd för, men ändå får möta det under trygga former. Några mötte rädslan genom att brösta upp sig och spela tuffa, andra skrattade hysteriskt. Men han stod i sitt hörn.

Ormskötaren lät vant den långa ormen läggas runt hals efter hals. Man klappade på den slöa reptilen, fascinerades över att den inte var kall och slemmig – undrade på tonåringars sätt om det var en hane eller hona och hur de i så fall skulle kunna veta skillnaden när de skulle ”komma till”.

Samlingen upplöstes när inga fler vill känna på ormen – livet rusade vidare till nästa äventyr. Men han stod där i sitt hörn, tvekande.

Det var då Gud liksom ledde min blick mot honom och jag fick se mig själv stå där i hörnet. Jag såg att han ville, men vågade inte - visste inte sin plats

Jag gick fram till killen och frågade om det inte var så att han också skulle vilja få hålla i ormen. Skräcken och hoppet glimmade till i hans ögon och han nickade svagt. Jag bad ormskötaren plocka fram djuret ut terrariet igen. Ormskötaren la ormen om killens hals. Det var bara vi tre i rummet – och ormen förstås.

Ingenting sades – men någonting förändrades. Både ormskötaren och jag såg det. Det var som om killens rygg blev rak, hans ansikte slätades ut och en förvandlig skedde. Killen bad mig ta ett foto på händelsen. Det var verkligen en ny kille som steg ur terrariet den dagen – under tiden jag kände honom behöll han hållningen och jag hoppas att han gör det fortfarande.

Jag tänker på stunden då aposteln Petrus för första gången fick möta den uppståndne Jesus. Båda visste vad Petrus hade gjort, svikt sin egen vän och Gud. Lämnat honom när han behövde honom som mest. Petrus hade svikit sig själv också – alla sina ideal, alla sina bilder av sig själv som en god människa.

Så blir de ensamma en stund. Jesus bryter den tunga tystnade med en fråga: Älskar du mig? Och Petrus får svara Ja. Så ser Jesus Petrus i ögonen och ger honom uppdraget att ta hand om hans får, hans kyrka. Och jag ser hur Petrus blir rak i ryggen och går ut i världen som en ny, upprättad människa.

En blick som upprättar – så är det för mig att komma nära Jesus. Han vet allt, jag vet allt – ändå sänder han mig – och jag får gå frimodig, rak i ryggen.

Jag känner inte bara igen mig i killens osäkerhet och vilsenhet – jag känner också igen mig i det som händer då man blir sedd av Gud. En blick som ser mig som den jag är bortom min rädsla och vilsenhet.

Tänk vad stort det är att Gud ibland lånar vår blick så att vi får vara med och se och upprätta.

Pär-Magnus Möller

kyrkoherde


Nr 1 2012

Lite gips och mycket glädje

Jag äger en liten gipsfigur som föreställer Jesus i Getsemane. Han sitter på en sten av något slag och låter sitt dystra ansikte vila i sina händer. Av någon anledning har han redan törnekronan på sig. Jag fick den lilla gipsfiguren vid ett besök i Ignalina i Litauen. Jag hade förmånen att får vara med vid en hjälpsändning och vi besökte olika hem tillsammans med de sociala myndigheterna.

Kvinnan var liten till växten och hennes hus var om möjligt ännu mindre. I rummet rymdes en säng och en stol. Köket kan inte ha varit mer än två kvadratmeter och bestod huvudsakligen av en murad spis. I ett litet förråd i samband med huset hade hon sin lilla verkstad – där tillverkade hon gipsfigurer som hon sålde. Det var hennes enda levebröd – och det räckte inte långt. Jag skulle gissa att kvinnan var i mitten av de åttio. Hon hade jobbat på kolchos hela livet och gick nu efter ett långt arbetsliv på kryckor. När vår lilla delegation steg in i stugan sken kvinnan upp. Vi skulle prompt in i det lilla rummet allesammans, vi trängdes ihop på sängen och kvinnan berättade och berättade, skrattade och stod i. Vi förstod långt ifrån allt och tolken kunde omöjligt hinna med att översätta – men budskapet var ändå tydligt: Vi var så innerligt välkomna och efterlängtade, fastän hon inte ens visste att vi skulle komma. Matkassen vi hade med oss betydde inget, att vi kom var mycket större. Hon tog emot oss som om vi var viktiga – nästan som änglar. Hon ville att vi skulle få var sin Jesusfigur – och vi fick absolut inte betala för dem. Det var en ära för henne att vi kom, förklarade hon.

Jag minns ett annat besök under samma resa. Vi besökte en fattig rysk familj. Fadern hade varit militär i det sovjetiska flyget och var nu arbetslös. Jag minns inte hur många barn de hade – men överallt i huset var det sängar. Dessutom tog de hand om en tonåring som hade fått det svårt – han bodde hos dem och de försörjde honom så gott det gick. Varje dag bakade hustrun några bröd som hon sålde på marknaden – det var i stort deras enda inkomst. I vardagsrummet stod en stor låda – där bodde hönan med alla sina kycklingar. När vi kom till familjens lilla hus ute på landet rusade kvinnan in i köket och tog fram vad de hade, mannen visade runt på gården och innan vi skulle sätta oss till bords ställde hela familjen upp som kör och sjöng för oss och läste ur Bibeln. De tog emot oss som om vi var värdefulla för dem – inte för vad vi gav – utan för att vi kom.

Ibland funderar jag på varför vi i Sverige ofta har så svårt med att dela med oss av glädjen till dem vi möter. Vi har ju så många förutsättningar för att vara glada; Vi lever i ett tämligen socialt tryggt land, vi lider inte under krig utan har förmånen att istället välkomna människor som flyr för sina liv, vi har alla mat på bordet. Vi har ju allt vi behöver och mer därtill – varför finns så sällan den glädje som man ofta möter i fattigdomen hos oss som bor i rikedomen?

Ett bibelord gör sig påmint: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Var samlar jag mina skatter? Var har jag mitt hjärta? – Det är goda frågor att bära med sig under fastan.

Pär-Magnus Möller

kyrkoherde


Jul 2011

Den onda kvinnan och det elaka barnet…

”Det var det sista hoppet för mänskligheten som brast” – orden kom från en radioreporter som rapporterade från en pedofilirättegång. Det hade avslöjats ett stort pedofilnätverk i vårt land. Det har tyvärr hänt många gånger förr, men det som var annorlunda den här gången, och som reporterns ord syftade på, var att denna gång var de flesta som dömdes kvinnor; ”Det sista hoppet för mänskligheten”.

Det finns en inbyggd kulturell förståelse av att män symboliserar krig, förstörelse och sex – medan kvinnor symboliserar moderskap, beskydd och renhet. Ibland skylls kristen tro för att stärka denna roll och man syftar på Jungfrun Maria. Men det viktiga med Maria är just inte att hon symboliserar kvinnan utan att hon är något nytt, hon är annorlunda än alla andra kvinnor och män. Hon är en hel människa, liksom Jesus är en hel människa. De är något vi skall bli, inte något vi är. Män och kvinnor är olika men lider trots allt av samma trasighet och svaghet.

Barnet då – finns det inget hopp i barnet. Barnet måste ju vara rent och oförstört av denna värld. Barnet måste ju få vara en hållbar symbol för världens hopp!

Jag minns min gamle historielärare på gymnasiet. Han diskuterade en gång människans oskuld respektive skuld till att världen såg ut som den gör. Han sade att hans första minne i livet var att han satt på föräldrarnas bakgård och lekte med en pinne. Plötsligt föll det ner ett litet fågelbo precis framför honom. Han mindes att han intresserat studerat de små blinda krypen som med vidöppna gula gap ropade efter mat. Han kom ihåg att han äcklades av de små fågelungarna eftersom de var så fula. Han tog sin pinne och petade sönder allt samman. Jag tror att vi alla i våra inre vet om den ondska och det hat och det äckel som bor också i det lilla barnet.

Finns det då inget hopp? Jo det finns ett hopp – ett stort och mäktigt hopp – ett verkligt hopp. Men det hoppet är inte mänskligheten i stort, inte ens den idealiserade mänskligheten som genom sitt förnuft och sin känsla med tiden lär sig handla gott när det ser det ondas konsekvenser. Mänskligheten är, i all sin klokskap, förlorad. En historieforskare sade i ett radioprogram att han trodde att mänskligheten ville kriga, ville förstöra för varandra, ville vinna egen fördel på andras bekostnad. Om mänskligheten hade velat annorlunda hade världen också sett annorlunda ut. Så är det ju; våra inre drivkrafter är ibland dolda för oss, vi döljer dem bakom stil och finess, men i slutändan handlar vi efter dem och världen ser ut därefter.

Men vilket är hoppet då? Hoppet står till Gud! Det är bara Gud som består när allting annat faller. Gud lät sig födas in i vår värld som en hel människa – en sann människa – en oförstörd människa som Gud en gång tänk oss. Det betyder att det finns någon som kan göra oss hela.

Det är HOPPET.

Det finns, trots allt ont i våra liv, något oförstört inom oss, något som inte blivit skadat av mörker och hat. Det heliga i människan. Det heliga kan vi känna igen i längtan efter sanning och rätt, efter skönhet och frid, efter kraft och liv. När vi ser ett vackert konstverk, läser en bra text, lyssnar till god musik, då finns det något i detta sköna vi känner igen, en skönhet från en annan värld. Det är Gud som genom skönheten påminner oss om himmelen. Det är också denna renhet och oförstördhet vi letar efter i barnens ögon – men vi finner det inte där hur mycket vi än letar. Det är nämligen bara ett barn som bär den renheten, bara ett barn är världens hopp – det barnet som gör hela skillnaden. Det är detta unika barns födelse vi bereder oss att fira under adventstiden. Han är ljuset och hoppet i denna värld.

”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus… ett barn är oss fött, en son är oss given – och på hans skuldror skall herradömet vila…” (Profeten Jesaja)

Pär-Magnus Möller

kyrkoherde


Alla helgon 2011

Vi får väl se om det blir nå´n mer påsk

Jag var med på en ekumenisk samling för präster och pastorer på stiftsnivå. Där fanns representanter från alla de större samfunden och vi delade tankar om tiden och framtiden. Någonstans mitt i mötet beklagade sig någon över att de under den gångna påsken inte hade hunnit med en tradition som de brukade hålla på. De omkringsittande prästerna och pastorerna försökte på ett kristerligt sätt trösta den bedrövade med att säga: ”Det kommer fler påskar så det skall nog ordna sig”. Då hördes plötsligt den ortodoxe prästens stämma ljuda över alla trösteflosklerna: ”Jag hoppas då verkligen inte att det kommer fler påskar!”. Alla tittade storögt på honom. Vad menade han? ”Jag hoppas att Jesus kommer tillbaka innan dess!”

Den ortodoxe prästens ord blev det bestående minnet av denna lilla sammankomst. Han påminde om att den kristna världsbilden och förväntan är något som bryter av mot det slentrianmässiga förhållningssättet till tiden och livet som vi ofta omger oss med. Den kristna tron vittnar om att den här tiden, den här jorden – det här livet med alla dess lidande och glädjeämnen – är något som snart kommer att ta slut – och något bättre väntar. Den ortodoxe prästen höll hoppet levande och konkret för sina ögon – inga fler påskar – han längtade efter himmelen.

Vi lever i en tid som inte vågar hoppas på evigheten. Jag undrar om det inte är därför som västerlandet håller på att stressa ihjäl sig. Allting skall hinnas med under de dagar då våra kroppar orkar hålla uppe livet. Man skall skaffa utbildning, hobbys, familj, vänner, man skall hinna självförverkliga sig och förnya sig och bli en ny människa. När saker och ting inte blir som vi vill botoxar vi oss eller fettsuger oss, skaffar ny villa eller fru, söker spänningen i livet eller går helt enkelt in i väggen.

Tänk om vi vågade hoppas på att det inte blir fler påskar – att evigheten skall träda fram och nya himlar och en ny jord där Gud råder i allt skall formas. Skulle den tron ändra något i ditt liv? Både och kanske. Luther sade att om han visste att jorden skulle gå under i morgon skulle han ändå plantera sitt äppleträd i dag. Men samtidigt skulle nog de flesta prioritera om. Kanske skulle man inte tycka sig behöva hinna med allt här i tiden – man hinner ju ganska mycket under en evighet. Kanske skulle vi se på varandra på ett annat sätt – vi skall ju dock umgås i evighet och då är det bra om man lever i försonade relationer. Kanske skulle vi också glädja oss mer över den tid vi faktiskt får.

Jag kommer snart, säger Jesus. Att leva med den förväntan ändrar mycket. Kanske blir det ingen mer påsk här på jorden! Är det bra – eller är det oroande?

Pär-Magnus Möller

Kyrkoherde


Höst 2011

Du är onekligen lite underlig…

Det är ganska märkligt att du kan läsa vad jag skriver – och än märkligare är det att du helt enkelt finns till. Här sitter jag och skriver ned mina tankar för att du skall kunna läsa dem – och du läser och tänker och tycker. Sannolikheten för att detta lilla under överhuvudtaget kan äga rum är faktiskt osannolik. Under miljarder år har atomer utvecklats till molekyler som blivit celler – som i sin tur genom avancerade processer bekantade sig med varandra och slog sig ihop och formades bit efter bit till att bli du och jag. 

 

Visste du att om en atom vore stor som en större domkyrka så skulle neutronerna och protonerna inte vara större än en fluga och elektronerna ännu mindre. Men flugan skulle i sig vara lika tung som domkyrkan. Det betyder att det mesta av dig egentligen bara är ingenting.

Universum expanderar i en otrolig hastighet – vad som finns bortom universum vet vi inte – så vad universum expanderar i är det ingen som vet. Det enda vi vet är att det mesta vet vi ingenting om. Det talas inom den naturvetenskapliga forskningen om parallella dimensioner eller universum – man har nämligen upptäckt att atomer som egentligen inte borde ha med varandra att göra även på långt avstånd reagerar samfället – vad är det som håller ihop dem – agerar de i parallella universum? Var går gränsen mellan det andliga och det materiella – eller finns inte den gränsen?

 

Jag satt och studerade en bok om naturvetenskapens utveckling och hur de olika forskningsresultaten hänger samman. När jag i ett sällskap berättade detta fick jag frågan om det inte fick mig att tvivla på Gud. Då slog det mig att det fortfarande finns människor som tror att naturvetenskapens upptäckter på något sätt skulle vara ett hot mot tron – som om det vore så att tro och naturvetenskap vore sina motsatser. Det är som att mena att Leonardo da Vinci inte funnits eftersom vi nu vet med vilken teknik han målade Mona-Lisa– vilka ämnen som färgen innehåller och hur bakgrundsarbetet bakom den slutgiltiga målningen gick till. Nej, naturvetenskplig forskning är inget hot mot tron, snarare tvärt om. Ju mer vi vet om hur allt hänger samman – desto större blir fascinationen, förundran och lovsången. När man hade upptäckt atomen trodde man inte att man kunde komma längre – nu var universums minsta beståndsdel funnen – den tiden är förbi. Nu studerar man protonerna och neutronerna och upptäcker att de i sig innehåller nya rymder – nya perspektiv som nästan låter för bra för att vara sanna.

 

Det är onekligen lite fascinerande att du läst ända hit – att du, som egentligen bara är en massa atomer som i sig mest består av ingenting, en atomklump helt enkelt, sitter och reflekterar över vad en annan atomklump funderar över. Hur kan en atomklump reflektera över livet? Eller är vi ändå något mer än en atomklump?

 

Frågorna som den naturvetenskapliga forskningen ger är fler än svaren – och människan, skapad till Guds avbild, fortsätter studera, fundera, fascineras.

 

Bara den nyfikne kan ana Gud.

 

Pär-Magnus Möller

Kyrkoherde


Sommar 2011

Toaletten vid rikets utkant…

Jag var i dura europos, det gamla Romarrikets östligaste stad i nuvarande Syrien i höstas. Staden ligger sedan 600-talet i ruiner men man kan ändå häpna över stadens storlek och struktur. Här fick jag lära mig att Romariket avslutades med en toalett med utsikt över Eufrat.

Tidigare under året var jag i Skottland och besökte Hadrianus mur – Romarikets västligaste utpost. Det var onekligen ett enormt rike, Romariket. I staden Dura Europos finns världens äldsta bevarade kyrkoruin, från första århundradet. Det var en romersk villa som efterhand blev till gudstjänstlokal för församlingen i staden. Den präst som verkade där kunde mycket väl ha en farfar som stått vid Jesu kors – så nära i tiden låg det. Hundra meter längre bort låg synagogan, ytterligare några hundra meter längre bort låg ett Apollostempel och därefter andra tempel och religiösa byggnader.

Det slog mig hur nära man levde det religiösa livet – hur naturligt det måste ha uppfattats. Man levde sida vid sida, hämtade vatten vid samma brunnar, köpte mat i samma affärer. Naturligtvis bråkade man då och då – det hör ju det mänskliga livet till – men den andliga aspekten på livet var självklar.

Så ser jag på vårt svenska samhälle – och all den rädsla för allt vad religion heter. Från det sekulära samhällets sida så tror man ibland att det att ha en tro och leva ut den innebär att man måste leva i konflikt med alla andra, att man måste skyddas eller förhindra tillträde till vissa delar av samhället. Det är som om vi glömt bort att människan är religiös till sin natur. Det är vår djupaste identitet.

När jag var i Tanzania för något år sedan och berättade om vårt samhälle och att det i vårt samhälle fanns människor som menade att de inte trodde på Gud så skrattade man åt mig, något så dumt hade man aldrig hört. Att man trodde på olika sätt, det var inget konstigt, men att inte tro på Gud – det var för dem obegripligt.

Jag tror att om vi skall skapa ett gott, mångkulturellt samhälle, så måste vi sluta vara så rädda för allt vad Gud heter. Det är inte farligt för en muslim att vara med på en svensk skolavslutning i en kyrka, det är heller inte farligt för ett svenskt samhälle att tillåta moskéer eller minareter eller andra religiösa byggnader. Ett samhälle som inte kan hjälpa människor att fritt utöva sin religion utan medial eller politisk förföljelse är ett fattigt samhälle – och ett samhälle som aldrig i sin djupaste betydelse kan bli humant. Efter en resa både i historien och i världen i dag kan man lätt konstatera att Sverige är ett udda land – och i all sin rikedom också ett andligt fattigt land.

Pär-Magnus Möller

kyrkoherde


Påsk 2011

Påsk betyder för mig förändring. Död blir till liv, synd blir till förlåtelse, meningslöshet till livsbärande mening. I det perspektivet tänker jag att kyrkan i den här världen är satt att få tillvaron att förändras, att bli mer och mer lik den värld som Gud avsåg när han skapade den.

 

Denna förändring skall vi som kyrka arbeta med på många områden. Alla områden. En del kritik har på senare tid riktats mot kyrkan för att hennes diakoner allt för mycket engagerar sig i socialpolitiska frågor och också vågar ifrågasätta politiska beslut. Det är många som vill att kyrkan istället skall vara stillsam och snäll och gå i ledband. Men en kyrka som inte vågar sätta sig upp emot politiska beslut som går emot Guds vilja är en död kyrka. Påskens hopp om förändring måste också få lysa över dem som drabbas av socialpolitisk orättvisa.

 

Det finns ett oändligt behov av påskens hopp om förändring i vår värld och i vårt samhälle – samtidigt upplever jag att passivitet och likgiltighet har satt klorna i Sveriges folk. Det är som om vi inte tror att vi kan påverka, att politik och samhällsutveckling är något som sker över våra huvuden. Istället ängar vi oss åt överkonsumtion av nöjen och mat eller så riktar vi vår energi på saker och ting vi tycker är fel och letar, tillsammans med den onde, syndabockar. Visst generaliserar jag, men ligger det inte ett uns av sanning i det också?

 

Jag tror vi behöver mer av uppståndelse i våra liv och i vårt samhälle. När Jesus steg ur graven på påskdagens morgon öppnades nya perspektiv. Vad skall jag nu vara rädd för när döden inte länge är herre över mig? Varför skall jag nu tro att jag inget är när Jesus både dött och uppstått för min skull? Det var en revolution som började där vid den tomma graven – en revolution mot alla destruktiva makter. En revolution som börjar med dig själv och slutar med hela skapelsen. Vågar du gå med i den rörelsen?

Pär-Magnus Möller

Kyrkoherde

  Värnamo Pastorat, Box 624, 331 26 Värnamo, Tel: 0370-30 04 00, E-post: varnamo.pastorat@svenskakyrkan.se                                 www.varnamopastorat.se