Vaernamopastorat-Logga.png
Start
Media

   Externa Länkar:

    Svenska Kyrkan

    Växjö Stift

    Låst Sektion

Camino de Compastela

Agneta Renshult gjorde sitt livs vandring och skrev under den ned sina tankar.

Anette Engström tog del av tankarna och varvade sina och Agnetas reflexioner på ett mycket fint sätt.

Vandring med kors-drag - Santiago Di Compostella möter vardag i Värnamo

Ingress:

Agneta Lagerkrantz: ”En lång vandring är ett sätt att släppa kontrollen, ta saker för vad de är och inte bekymra sig för vardagen. Det som händer i livet är aldrig så farligt som man tror”

Jag har tagit del av Agnetas pilgrimsvandring i Spanien. Här får våra tankar och upplevelser korsas - Santiago och gamla vanliga Värnamo. Bär med dig rubrikerna framöver och se vad som händer med dig! Kanske är du redan på väg, kanske är du redo att påbörja en helig vandring någonstans. Följ med! /Annette

LÅNGSAMHET

Agneta:

Allting ska ju nu gå så rasande fort - Många hinner inte med. Tiden räcker inte till för att känna efter hur man mår. Själen hamnar på undantag. Långsamhet har blivit en bristvara.

Gud gör mig öppen för nya uppbrott, led mig med långsamma steg genom livet, ge mig kraft och spänst i mina trötta ben.

Annette:

Det var när jag blev rädd för långsamhet som själen blev torr

Men inte redo för vårbruk

Bara uttorkad och förfulad

När jag började sakna långsamheten

Såg jag alltmer att Gud gjort mig till trädgårdsmästare

När jag såg leran under mina naglar

Var jag på väg hemåt igen

FRIHET

Agneta:

Den frihet vi tror att vi har är ofta skenbar. Ofta är vi slavar under almanackan. Friheten att välja kan också bli för stor. Vi känner oss vilsna och väljer lätt fel. Vi blir slavar under oss själva.

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den, Ge mig kraft och stadga på min vandring och låt frihetens luft vara min andedräkt.

Annette:

Frihet kan nog förväxlas med annat tror jag också… När jag lösgör mig från Ordet och den som verkligen känner mina behov och de vägar jag ska gå, kan det kännas som om jag befrias. Men oftast kastas jag ut och utlämnas åt mig själv. Ibland orkar jag inte ens söka mig tillbaka. Det är då jag blir hämtad tillbaka - I efterhand ser jag det.

ENKELHET

Agneta:

Behovet att ständigt skaffa mer kan sätta krokben för förmågan att upplev det som kallas livet. Girighet, frosseri , konsumtion. Mer, mer. Att frivilligt leva enkelt kan vara som att få syn på en sällsynt orkidé.

Lär mig lev så enkelt att andra kan få leva. Hjälp mig att bli en ödmjuk människa. Hjälp mig att se vad som verkligen är viktigt.

Annette:

Sådana krokben man kan sätta för sig själv. Skapar rutiner som inte leder någonstans, krånglar och ser inte vad jag verkligen behöver. När jag väl ser hur jag ska invänta min själ förstår jag att jag måste skala bort så mycket. Det är nåd att få släppa taget. Enkelhetens nåd är att få lita på den som säger ”Du kan släppa taget om det som tynger nu” och våga lita på hans ord.

BEKYMMERSLÖSHET

Agneta:

Organisation, struktur, budget. Projekt, planering, utvärdering. Administration, kontroll byråkrati. Metoderna riskerar att bli viktigare än målet - själva livet.

Gud lär mig att leva mer i bekymmerslöshet. Hjälp mig att inte göra mig bekymmer för morgondagen. Öppna mina ögon för livets rastplatser och viloställen. Ge mig förmågan att leva i ditt eviga nu. Din nåd är mig nog.

Annette:

Det finns så många psalmer som vill berätta om bekymmerslösheten. ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”, ”Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart”, ”Vad dig omöjligt syns, det vill hans faders hand dig giva, ja, långt mer än du ens tänka kan.” Jag bär med mig strofer som små skatter och låter dem sjunga högt och tyst. Ibland mitt i kaos och ledsenhet letar de sig fram och blir sakta till rännilar som renar, får mig att koppla bort allt jag tror jag måste göra.

TYSTNAD

Agneta:

Överallt är vi ockuperade av buller och ljud. Tystnad är en bristvara

Gud du ser min längtan efter att lära känna dig mera. Ge mig den tystnad där jag får lyssna till din röst.

Annette:

En gång för längesedan hade jag förmånen att bokstavligt talat ha nyckeln till fem olika kyrkor. Jag kunde öppna och gå in nästan som jag ville och fylla på med tystnad. Dagen då jag till slut fick lämna ifrån mig nyckeln var jobbig. Det jag hade haft gratis blev till en påminnelse om vad jag måste bära med mig inom mig i stället - stillhet och det tysta som ger mig ställtid och blick för vad som verkligen ar viktigt.

DELANDE

Agneta:

Det verkar som om förmågan att bry sig om andra har minskat på många håll. Jag, självförverkligande är modeord. Delande, medkänsla, solidaritet är satta på undantag.

Gud, hjälp mig att dela med mig av mina ägodelar, dela med mig av min tid, dela med mig av mig själv. Lär oss att dela varandras bördor

Annette:

Jag mötte Mästaren på vägen

Han sa åt mig

”Se allt jag gett dig”

Och jag såg på mina händer

Upptagna av mitt eget

Jag dröjde kvar i hans blick

För att liksom få veta

Hur mycket jag skulle behöva

Göra mig av med för att tjäna

Han log och utan att jag sagt något

Besvarade han min tanke

”I det ögonblick jag ger

Ger jag dig också en medmänniska

- se på henne, upptäck henne”.

ANDLIGHET

Agneta:

Vi är mer än biologi, fysik och psykologi. Vi är mer än kropp, tankar och känslor. Vi är också och framför allt andliga varelser. Du o Gud har skapat oss till dig och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig

Gud vi ber att du ska visa oss att vi är dina barn. Av nåd tar du emot oss när vi vänder oss till dig. Fader vår.

”Jag släcker all törst”. Dopets vatten. Jag blev Guds barn Jag är Guds barn! Du nämnde mig vid namn. Vatten. Ibland kan det bli för mycket. En del kan man skydda sig mot. Men ibland kan det bli för mycket. Men glada ändå. Till nästa morgon har både vi och våra dyngsura kläder hunnit torka. Och vi har sovit oss till ny kraft och ny vandringslust.

axelmuskler. Andas ut. Andas in. Vila. Återhämtning.

När kroppen fått sitt får själen utrymme. Vi bollar lösa tankar, citat ur bibel och psalmbok och minnet. ”Du omsluter oss på alla sidor och håller oss i din hand”. ”Solen går upp över både onda och goda”. ”NÅD. Din nåd är mig nog!” ”Var inte rädd!” ”Herren är min herde” Tillsammans verkar vi ha ett outtömligt stort förråd att ösa ur. Och hela tiden fylls det på. När gammalt gnagande, ältande fått chansen att lämnas vid något av de små kors och vägmärken vi ständigt stöter på, ja då blir det plats för nya, fräscha, oslitna tankar. Inte så att orden måste uttalas. Inte heller behöver vi delge varandra och sätta ord på det som bara kommer. Tystnaden ger kraft.

Annette:

Du såg att jag såg dig

Där uppe i korfönstret

Du lät din sol glimma till och jag visste

Det är någon här

Någon god och mild

Någon som alltid ska vara med

Från dopfuntens skimrande vatten

Hämtar jag kraft

Det är länge sedan jag begöts med vattnet

I den Treeniges namn

Men dagligen förnyar du min vattenstämpel

Tvättar mig ren, ger mig kraft, sänder mig ut

KORSET

Agneta:

Vi stötte på ett kors - Korset. Där står det, också här, många, många mil bort från den plats där vi startade vår vandring. Många, många mil från den plats där det restes en gång, för två tusen år sen. Här står det, stadigt, och här kan den ensamme vandraren och alla medvandrare stanna till. Och vila. De trötta benen, fötterna med plåster på tår och hälar kan få ledigt en stund. De väl ingångna kängorna samlar frisk luft och torkar snabbt, för att om en stund, långt, långt senare, i en annan tid, en ny tid, bygga sitt försvar kring fötter som känner sig hemma i varje liten skrymsla av dem.

Staven ligger lättjefullt tillbakalutad över ryggsäcken, som också behöver en stund av ro. Ryggsäcken som nästan blivit ett med min kropp. Som rymmer allt, precis allt, som egentligen är nödvändigt. Den härbärgerar ett ombyte torra kläder, en bit tvål, en flaska vatten och några till absolut nödvändiga artiklar. Tänk så lite som faktiskt är nödvändigt. Efter varje dagsetapp allt mindre. Vad behöver jag prylar till? Enkelhet - det var ju ett av de ledord vi skulle stava på.

Staven, ryggsäcken, kängorna - där ligger de i en bekymmerslös hög bredvid mig. Strax känns platsen så märklig. Jag får nog använda ordet helig för att beskriva den. Så helig att inte bara skorna måste av. ”Dra skorna av dina fötter. Platsen där du står är helig”. T o m hatten smygs av, och vinden får fritt spelrum i det som en gång så anspråksfullt kallades frisyr.

Blicken dras mot korset. Fast, stadigt förankrat tecknar det mot den nästan molnfria himlen. Korset som pekar uppåt, korset som famnar utåt. Försiktigt, liksom lite tvekande får jag komma närmare. Så flyttar jag också mina nakna fötter. Mödosamt. Jag släpar ju fortfarande på en tung, tung börda. Armarna tänjs ut, ryggen kroknar. Ett tungt steg i taget. Ett till. Men blicken tvekar inte. Det som drar mig framåt, det jag ser finns ju där. Vid korsets fot ligger en stor hög med tunga, stora, små, kantiga, runda, stenar i alla former. Ja, här har många före mig fått lägga av det de släpat på. En del har kunnat sätta ord på sina bördor och fäst dem som etiketter vid korset. En del har bara lagt sin last där den fått plats bland alla andra i högen framför korset. Jag lägger min börda där, där hör den hemma, Vid foten av korset. Så är jag fri. Förunderligt! Obegripligt! Blicken söker sig uppåt. Det tomma korset viskar stora ord: nåd, frid. Livet har segrat. Korset reser sig ur högen av bördor. Uppstånden är Kristus. Livet har segrat.

Molntussarna bakom korset skingras, upplöses. ”Mina synder utplånas som ett moln!”

Korset står kvar, min börda ligger där.

Annette:

Jag bär mitt kors gjort av guld som jag en gång fick som nykonfirmerad. En tunn kedja och ett kors som är en miniatyr av det som finns i St Sigfrids kapell på Kronobergs folkhögsskola. På den platsen har många människor gjort både inre och yttre vandringar i tro. Minnen av hur vi gjorde trosvandring i de vackra markerna och fick höra spikarna slås in i träet, det kluckande vattnet som skulle få oss att förstå att Jesus på riktigt tvättade lärjungarnas fötter, betjänade dem. I minnet finns också ett rum för hur ett femtiotal konfirmander ligger på kapellets golv med kuddar och filtar och lyssnar på hur prästerna läser Lukas evangelium för oss. Man blev stilla och såg mot korset. Jag visste då att det skulle följa med mig, det som lästes för mig då. Ibland så svårt att förstå men alltid finns det tröst och närhet, någon som vill se mig i ögonen och vågar dröja sig kvar utan att förråda mig, utan att skratta åt min blygsel som för alltid kommer att finnas inför det heliga som alltid trängt sig på. Jag kan inte vara utan dig, Gud.

  Värnamo Pastorat, Box 624, 331 26 Värnamo, Tel: 0370-30 04 00, E-post: varnamo.pastorat@svenskakyrkan.se                                 www.varnamopastorat.se